Josefinsymaskin

Tisdag

Så, brevet alltså. Det var personligt och jag fick veta mycket om min pappa som jag inte visste tidigare. Men det kanske inte är så konstigt, för i vår familj pratar vi inte med varandra. Jag vet inte vems fel det är, men vi är alla så slutna. Det var nog det som fick mig att bryta samman, sakta men säkert. Så blev jag till slut tvungen att ta itu med mina rädslor och börja gräva i det som jag gömt undan. Det har inte varit så lätt, men jag mår bättre nu.

Åter till brevet. Pappa skrev att han hade tagit mycket droger innan han träffade mamma. Sedan var han drogpatient på Ulleråker i ett år (verkar vara min arvedel, ångest och galenskap-tack så mycket!). Han skrev att han bar på mycket ångest och slets mellan "familjelyckan" och andra kvinnor. Jag vet betydligt mer om min fars otrohet än jag vill göra! Egentligen var äktenskapet över redan när vi bodde i uppsala, det har både mamma och pappa sagt, men istället för att inse det så skaffade dom fler barn i ett desperat(?) försök att rädda äktenskapet. Det gick ju inte så dom skiljde sig för 11 år sedan. Och sedan dess har vår familj varit trasig. Jag tror att Linnéa är den som varit med om, eller i alla fall minns mest. Hon har så starka minnen från tiden när pappa var otrogen. Jag kommer bara ihåg att det var bråkigt. Jag oroar mig för Linnéa, hoppas hon finner ett sätt att hantera det på, som känns ok för henne. Alla behöver inte göra på samma sätt.

Pappas ord:"Så glad jag var när du föddes, och så rädd. Jag älskade verkligen din mamma och er barn. Samtidigt ville jag något mer. Jag trodde svaret på mina frågor fanns hos andra kvinnor. Fel inser jag nu. (Ja! Skulden är min!)"

"Anita och jag grälade en hel dag. Plötsligt upptäckte vi du var försvunnen. Inte ett spår. Jag hittade dig i granhäcken. Du hade bäddat åt dig med en filt och alla dina gosedjur och låg ihoprullad som en boll. Stackars lilla Josefin. Det gör ont i mitt hjärta när jag tänker på det här. Det hjälper inte dig att skulden är min. Jagvar en ung man med min egen historia då, men det finns såklart inga ursäkter. Jag har många gånger undrat när du skulle hamna i granhäcken igen."

Det var nog i höstas det hände. Det är jättesvårt för mig att läsa det här, för jag känner mig fortfarande som lilla Josefin, samtidigt som jag måste vara vuxen. Men kanske finns det en öppning mellan oss. Jag är inte lika arg längre, men fortfarande ganska rädd.

Mimmi och Julia, om ni läser det här, pappa har nog förändrats mycket och ni ska inte känna någon skuld för att ni har en bättre relation med honom än jag. Det är bara bra, och jag är glad för det. Många kramar
Josefin

posted by Josefin @ 3:56 PM